ner att mästra de berömdaste. Det är en ljuf tröst för deras oduglighet, att få säga till en högaktad skribent: ert arbete duger ej. Ni har ej förstått ert ämne. Ni kan ej resonera. Ni vet ej principerna af den sak ni afhandlar; med flera höfligheter, af lika slag. Finna de ej tillfälle att säga detta eller dylikt, söka de utom saken, utom skriften, anledningar att förolämpa. Ty att förolämpa, det utgör deras begrepp om kritik. De sätta ett högmod i att våga det. Och sällan felas läsare, som roa sig deråt hjerteligen, och säga till hvarandra med ett visst mysande bifall: jo, jo, den der är riktig han; den der, han är min själ ej att narras med.
Jag har deremot ofta hört väckas den frågan, hvartill det tjenar goda skribenter att ofreda medelmåttan? Får icke, säger man, hvar och en skrifva så godt han gitter? Låt också en del författare verkeligen misskänna deras oskicklighet: hvem skada de derigenom? kan man förgås hastigare än strax? Men om de ej dröja att af sig sjelfve göra det, hvilket onyttigt barbari af kritiken, att störa lugnet af deras, på en gång, första och sista stunder! O hjertan utan kärlek för eder platta nästa, som hållen tillbaka handen på den köpande dumheten, just när den som bäst utsträckes emot den skrifvande!
