Sida:Leopold Samlade 3 1816.djvu/437

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

mt difna nSaduk emottagit hela utbrottet af m ömhet; då, _ om ni är klok,-- -om ni vill hål- las derföre, — lägg bort maximen tillika med näsduken. Det gifves ett moraliskt phenomen, som all- "lid gör okunnighetens stora förundran; men h vil- ket ganska lätt förklaras. Det består i att se

  • ^amma menniskor ömsevis atorsnyllta och stor-

skratta åt samma moraliska maximer. Den för-

�. Ilastade åskådaren tar vanligtvis sådana menniskor 
'for lättsinniga hiifvuden, utan all enlighet med

' *^ sjelfva. Men det är han, som icke förstår att fitskilja bruket och missbruket. Man kan, t ex., ^jroras intill tårar af en vacker sång, och musiken |r visserligen, om något i verldpn, de ädla pch Ijufva känslornas tungomål; men man skulle ofel- bart, i den allmänna lefnaden, skratta åt en ut- skickad som sjöng fram sitt ärende; åt en aktör, aom slog en lång heroisk drill raidt i påståendet; eller åt hvem som på ett musikaliskt thema melo- lierade samtalet om helsan och väderleken. Och är ^ej förhållandet just detsamma, med bruket af våra 'bästa moraliska nfndmer? I sanning, hvad är ^nera skönt och rtrande än dessa känslor och tlokeaätt, när de användas som de böra, endast ftill prydnad för talet och till ett ömt nöje för iabiUningen? Mep hyad lånar deremot oftare äm-;