nen till åtlojc än just de, nSr de drifVas JtnA j'lteiHghet, det vill säga i andra ord nttrycki ända till utöfniog i dun vanliga sammanlefna( Om någon frågar mig, h vartill de sa] tjena,^och lör hvad jag i grundeif håller ci så svarar jag: för rätt vackra saker,, b vilka väl i okunnighetens fordna tidebvarf verkel försökt att utöfva, ,och för hvilka en och ai känslotok ännu behåller en viss hängifvenhet ; hvaraf allt klokt folk, eller verldcns nuvari lopp, måste finna verkställigheten orimlig, platt omöjlig. Romaneskt blir då i sitt rätta, stånd, allt det vackra och ädla, som det vore och barbariskt att icke med förtjusning hora läsa; men som det också vore högst narra! att någonsin utöfva. Och h vårföre? Jo fe emedan man skulle bli alldeles ensam derom, således ej allenast ganska narrad på sina i känslor, utan ock derigenom ganska löjlig; — det andra, emedan det cidla och det kloka^ till deras natur i denna sublunariska verlden väscndtligeu åtskilda, att englarnas fordna gil mål med menniskors döttrar, icke funnit flera 1 lare, än dessa bcgge sakers möjliga förening. Jag är helt öfvertygad, att ora någon : häftighet bestrider mig delta och försA^arar n satsen, är det ej så mycket för de ädla ochs
