^ 459 ^ inom kära fäderneslandet, äfven som den segaste frågare efter rara roanuskripter, utan att derföre bafva läst en god bok med full nytta. Det är icke med nöje, som jag tillstår detta; ty jag äl- skar menniskor och deras sällhet, äfven våra stora bokkännares. Jag har derföre tänkt, att man må- ste göra rättvisa åt dem, likasom åt alla andr^ dödliga; och se här huru jag till den ändan räso-^ nerar. Det är icke en stor förtjenst för en litte- rat man, att yeta nästan allt det goda och ny ttiga s 80ih blifvit skrifvit i verlden, och som fiemligcri kan vetas, ty det är ej mycket. Man kan svårli-r gen undgå att höra talas derom, och hela detta studium, hps en som idkar bokvett, består nästan i att icke blunda eller tillstoppa öronen. Man namne mig en god, nödvändig bok af något slag, en stor man i någon vettenskap, som ej trängt fram, likasom af sig sjelf, till hvars och ens kun- skap af dem, som beflita sig om samma vetten- skap. Gräddan stannar af sig sjelf ofvanpå mjöl-- ken. Det förhåller sig ej nu, som vid vettenska- pernas nya upprinnelse i medeltiden. Då måste allt undersökas, ty allt kunde vara vigtigt, och la säkra ögon funnos. Nu är detta slags allkun-^ skåp, hos en enda lärd man, dels omöjelig, dels också onödig; ty lärdomens ögon äro redan sä många, och så vidsträckt öppna, att det ver- keli^ nyttiga s.yårlig^n kan undslippa obemärkt
