skulle existera, antingen nödvändigt till sitt ursprung, eller gränslöst till sin omfattning, framför det rättare, bättre, förträffligare; och att allt som är, allt som kan vara, med ett ord, summan af all tänkelig existens, skulle kunna vara, möjligtvis, blott en ofantlig medelmåtta, eller en ofantlig orimlighet.
2:o Att vi föreställa oss, af en lika sinnesnödvändighet, förnuftet, godheten, såsom de högsta af alla möjliga fullkomligheter. Känslan af deras yppersta förträfflighet är i sanning så djupt intryckt i menniskosinnet, motsatsen, frånvarelsen deraf, en så djup förnekelse af allt värde, att det synes oss otänkeligt, huru naturen, huru hela den gränslösa omfattningen af allt hvad som är och kan vara, icke skulle vara i sin sammansättning ett uttryck af deras lagar, icke utgöra en motsvarighet till dessa sublima begrepp.
Men denna motsvarighet, torde någon invända, finnes den icke äfven verkeligen? Saknar naturen någon riktighet, någon ordning, någon sammanstämmelse till förträfflighet? Röjas icke dessa fullkomligheter, hvart ögat vändes och tanken sträcker sig? Upptäckas de icke dagligen mera genom nya rön, så långt våra väpnade blickar kunna tränga ner i stoftet, eller opp i himlarne? Verk-
