•tum och förtruten skjrndade åin räg, undan det värre, 8om ännu kunde följa på denna förbere* delse. Hans son följde honom, deltagande i ogun^ sten af hans öde. Min firu, sade nu fiuphrosyn småleende, i det hon tog opp talismanen, ni glömde alldeles bort det tredje ordet. Min godi I fru, svarade den förra med ett par gnistrandt ögon, en liten skohing jug ber, Och någon liten aktning. Jag vill i min ordning föra henne ett ord till minnes, som hon syHes faafva förgätit: jag har den äran att vara hennes svärmor � Qm jag någon dag finner mig i behof af eH hofmä- starinna till min undervisning) torde hon van god och då gifva sig den mödan: den ir^ tiU desS) öfverflödig. Euphrosyn rodnade, och kän- de att hon förgått sig. Min bästa svärmor ^ säds hon, omfamnande hennes knän, låtom oss fSrgäta de tre olyckliga orden, som emot deras ända- mål gjort mig brottslig emot en TiUåt migblott, att i denna ställning tillägga ^et fjerde, som jag icke tar af min talisman, utan ur mitt hjertaijag har orätt) unna mig er förlåtelse. Vänskapei) blef Återstidld så godt den kunde^ för ögonblicket ; men den gamla svarmodems hjer- ta var ej gjordt att förlåta. Den lilla landtdoo- kan^ sade hon för sig sjelf, inbillar sig med sini drömmar och sina tre ord, att vara ckd liten So*
