ingen fullkomlighet, utan en blott död och naken beskaffenhet; den är blott förunderlig, och ej beundransvärd. Den har det lägsta af alla möjliga värden, den blinda nödvändighetens. Och en spade förfärdigad till jordens odling, en krycka gjord att uppbära en krympling, eller en maktlös ålderstigen, är, i sant värde, högt öfver trettitusende sol-systemer.
Jag betraktar här, man påminne sig det, blott och endast vår egen sinnesnatur, med de föreställningar och fordringar som deraf nödvändigt uppkomma. Sanningen af hvad jag derom sagt, är lätt att visa. Vi behöfva, till den ändan, blott tänka oss bort all bestämd ordning, allt ändamål, allt värde af förstånd och vilja från naturen, och vi skola snart finna vid tanken på den öfverblifna rå massan af materien, omgifven, som då visar sig, af idel död nödvändighet, afklädd all förtjenst af vis och god inrättning, vi skola snart röja, säger jag, genom en oöfvervinnelig motsägelse dertill inom oss sjelfva, att en så låg, så oädel, så öde och tom föreställning om det Stora Allt, i dess högsta ursprunglighet och hela dess omätliga omfattning, icke är för oss möjlig.
Men omöjligheten af detta begrepp om naturen, blir större, orimligare, så snart vi betrakta
