oss sjelfva i förhållande till detta förvånande Hela, hvaraf vi utgöra en så liten omärklig del, och stå i ett så djupt undergifvit beroende. Låt någon försöka att saga sig sjelf: Jag ensam, och djuren af mitt slägte, äga förträffligheten af förnuft och godhet. I och utom hela den gränslösa verldsbyggnaden, gifves intet begrepp, intet förstånd, ingen förnuftig tanke, utom i menniskohjernan; i och utom hela den gränslösa verldsbyggnaden, gifves ej någonstädes den sublima egenskap som vi kalla rättvisa, utom i menniskohjertat; och han skall tillstå, om han är uppriktig, att han hemligen darrar för att hafva sagt en orimlighet. Det inskränkta tillfälliga menniskosinnet, (så känna vi) kan ej hafva en föreställning, mindre en verklig egenskap, högre, sublimare än allt hvad som finnes i hela oändligheten. En liten del af det hela, kan ej dömma derom efter oändligt högre lagar, än det är, i sig sjelf, verkligen sammansatt. Förnuftet, godheten, kunna icke vara en verkning af vissa blinda physiska förhållanden; en verkning, inskränkt genom slumpen till en liten viss portion af stoftmassan, och den ensamt tillhörig. Redan blott dessa egenskapers sublima, allt öfverträffande höghet för menniskosinnet, fordrar att de måste af oss sättas högst på listan af allmänt och ursprungligt verkande orsaker.
