misstroende. Men det synes mig oförnekligt, att allt hvilar här blott och endast på den enkla omedelbara känslofordringen af ett värde, hos det högsta, ytterst ursprungliga, hos den förfärande omätligheten af makt och verkningskrafter, i hvars sköte allt uppkommit och inneslutes; och på oantagligheten af ett lägre framför det högsta af alla. Man kan ej bestrida ofelbarheten af detta värde; men man kunde invända, att vi ej förmå bestämma naturen deraf, då, enligt hvad flera stora philosopher sökt visa, sjelfva förnuftet, sjelfva godheten, utgöra tilläfventyrs endast menskliga egenskaper, hvilka vi skulle, i sådant fall, tillägga alltings högsta ursprunglighet, lika orimligen som smaken, lukten, eller talet. Det behöfs till besvarande häraf icke annat, än att blott föreställa sig denna alltings högsta yttersta ursprunglighet, utan ringaste medvetande af sig sjelf, eller sina verkningar. Det behöfs blott föreställa sig den, antingen med helt och hållit ingen vilja, ingen afsigt, eller med en rent af elak och förderfvande. Skulle den, under en sådan förutsättning, hafva för oss någonting vördnadsvärdt? Förnuftets och moralkänslans blotta erfarenhet af sig sjelfva, kan den annat än medföra hos oss detta djupa, lifliga medvetande om förträffligheten af en förnuftig och moralisk natur i allmänhet? En förträfflighet för hvilken allt annat visserligen måste
