hinna mera än att framalstra och begrafva hvarandra; och som på den korta tid de lefva tillhopa, göra hvarandra så ofta eländiga, utan att kunna göra sig sjelfva lyckligare? Kan det vara ett syftemål förenligt med den högsta fullkomligheten, att skåda från sin höjd dessa oräkneliga menniskoskaror, som på denna jordklumpen uppkomma och jordas; och som knappt få tid att se sig om och gissa sig till litet begrepp, (ofta derigenom olyckligare) innan de åter med invertes och utvertes smärtor måste lemna skådebanan? Jag talar ej om hela den öfriga djuriska skapelsen, ett oupphörligt rof antingen för menniskan, eller för hvarandra inbördes. Hvartill tjenade då allt detta? Hvarpå syftar det? Fins en dödlig som ej känner, i fall han är vis, att lifvet är en uselhet? och som, i fall ej förr, åtminstone i dödsplågorna, (under förutsättning af total förgängelse) hellre önskade att ej hafva varit född? Hvad vill det säga, denna lefnad af ungdoms-förvillelser, mannaålders-bekymmer, och en lång ålderdoms-trånad? denna lefnad som upptages med att sofva, äta, qvälja sig för framtiden; kämpa mot bekymmer, behof, orättvisor; insamla åt sig, antingen försakelser eller förebråelser; och efter allt, slutligen ryckas ner i afgrunden af det eviga intet? Är ej detta målningen af de flesta menniskors lefnad? Hvad är reelt deraf, utom sinnenas nöjen och illusionens hänförelser, så ofta ogillade af
