Om då den moraliska känslan är sann och ojäfvig, när hon bjuder dygder, skulle hon väl vara blott yrsla och förvillelse, när hon lofvar deras, så ofta, enda möjliga belöning! Ty hvad på jorden kan belöna den som, till exempel, går döden till mötes för fäderneslandet, sanningen, rättvisan? Ett ögonblicks tillfredsställelse med sig sjelf, innan han för evigt förlorar sig, är det ett motsvarande skadestånd? Vore detta gudomlig rättvisa?
Hafva då ej dessa saker med hvarandra det naturliga sammanhang som, i förnuftets lagar, medel och ändamål; som, i rättvisans lagar, uppoffring och ersättning? Den känsla som i menniskosinnet förenar dem, är hon ej enkel, och tydligen densamma? Är hon i hälften grundad, men i den andra hälften diktad och tillflickad? Går det an, att om jag så får säga, afklippa henne? Tröstens hopp i lidandet för rättvisan, är det ej samma röst af Gud, som pligten att uppoffra sig?
Sedan trettio sekler tillbaka, talar philosophien nästan ej till annat än förnuftet och slutgåfvan. Men dessa utgöra ej hela menniskosinnet. Menniskan skulle fått af slutgåfvan begrepp om nytta, klokhet, rätthet, aldrig om verklig rättvisa, aldrig om dygdens sublima natur, aldrig om sin högre bestämmelse. Denna princip felade, och
