hon fick den i ett invertes moraliskt sinne, som väl icke består i någon viss lära, eller i någon uttrycklig tankesats, men i en osviklig känsla af det moraliskt sköna, och af det omöjliga i den högsta rättvisans lagar. Detta moraliskt sköna, utgör dygdens föreskrift: detta moraliskt omöjliga hennes hopp, hennes tröst och styrka i alla uppoffringar. Den moraliska känslan är Guds uppenbarelse till verlden, Guds omedelbara röst till menniskosinnet: gör godt, lid och hoppas! — Hon är ej mer en fin och hastig slutkonst, än harmoniens behag, är en hemlig och hastig uträkning af tonernas förhållande. Hon är ett sinne till, jemte de utvertes; ett öfverjordiskt sinne, som har nödvändigt sitt existerande motsvariga föremål.
Förnuftet kan pröfva moralkänslan till dess utöfning i sammanlefnaden, kan gilla och rikta den, kan äga i sina grunder en fullkomlig motsvarighet dertill; men blotta förnuftet har ej mer gjort moralen, än det gjort musiken. Tvertom, när spekulationen vill uppsöka dess grunder, och framställa dem i bevisningsordning, försvinner kraften deraf, likasom behaget och skönheten vid all esthetisk upplösning af deras beståndsdelar.
Nej Skaparen skall ej forstöra, ej i evigt intet bortkasta en varelse, som Han gifvit ljus
