sakens natur. Det är den renare urskillning, de mera sammanbundna begrepp, den högre styrka af förnuft, som till en så kallad philosophisk religion, borde kunna förutsättas hos menigheten. Ty det är fördelen af all uppenbarad religion, framför den blott naturliga, och utgör dess åtskillnad derifrån, att den talar mera kraftigt, mera lifligen till den sinnliga menniskan, som har ett stort behof af uppenbarelsens omedelbara försäkringar. Hvad som är hos tänkaren en öfvervägande förmodan, grundad på en mängd väl öfverlagda skäl, hvad skall det blifva hos den otänkande menigheten annat, än ett slags mörkt kanske, en svag skymt af blotta möjligheter, som skall i lugnets ögonblick, det är sant, alltid återkomma i sinnet, men under begärens stormar, och passionernas hänförelser, alltid utplånas? Verkan af den positiva religionen och den naturliga, kan hos philosophen blifva, i afseende på de utvertes följderna, ungefärligen densamma. En öfvertygelse grundad på eget eftersinnande, uppväger i det närmaste allt annat slags visshet. Men en sådan öfvertygelse, är den möjlig hos menigheten? Ett factum, en dogm kan tros; denna väg till visshet är lätt och gin; en slutledning måste begripas, behållas, upprepas, eftertänkas; och se der skillnaden. Det är derföre ej nog till religion hos menigheten, att en viss naturlig princip dertill
