Sida:Leopold Samlade 4 1831.djvu/144

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

^ 86 — ^Sneridemub, huru har detta skett? Hume menar i ätt då Ti aldrig kunnat utröna den inre förknipp- ningen emellan orsak och verkning, voro Vi ej hd- ler berättigade, att blott af ett fbregfiénde och ett påföljainde sluta dertilL HeU natarkedjan af or- saker och verkningar, som -skulle leda iada jq^ till det högsta ursprungliga vttsendet, - måste ^tiHis^ des derigenom förloras ur filosofien; odi lMl �dn berömda kausalitetogrunden skulle alltså, enligt Humes tanke, reducera sig till blotta vanan af ett visst ibrestXllningssatt. Markorn huru Kant svarar härtill. Först er- känner han, att något sådant förhållande, som emel* lan orsak och verkning, visterligen icke gifves i tingens verklighet: hvadan hela den stora natur^ kedjan , hvarigenom vi länk efter länk uppstiga ända till den högsta ursprungligheten, således äf* ven måste försvinna såsom en falsk och grundlös föreställning. Detta oaktadt påstår han vidare, att kategorien orsak j n^erkmngj ehuru objektivt grund- lös, dock likväl icke uppkommer af en blott in- billningsvana, utan tillhör menniskoförståndet så- som en af dess nödvändiga grundformer, och ut- gör derigenom ett för oss ovillkorligt sätt, att tän- ka oss natursynernas successiva förknippning. Och härigenom skulle nu Hume vara vederlagd. Men om således begreppet orsak och verkning j eller