Sida:Leopold Samlade 4 1831.djvu/159

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


— lOI

fn$dei^ -^ man skulle tycka, säger jag, som den- na moralprincip vore lätt att direkt härleda ifrän HjBsnifimla fqrutsatta grtmd. Men det är just det- ta • soijd icke får ske. . Det stora kategoriska budet jEHx lika så litet härledas från någon annan förut- gj(ijeffde tankegrund, som det får hämtas från erfa- I j|[;;^alfptWf eller hafva sitt ändamål dervid. Det <9^^l^ %g^^ påstår författarn, af sig $jelf och nöd- ^yi^idigt i det rena fömufteL " ' Kant antaget* vidare hos menniskan ett sär- lilSlt Öfversinnligt Jagj bestående i:o af detta rttia ibiriiuh, som imiehfilter de allmänna grundvillkoren för hvad han kallar förstånds verlden; odi !i:o af en lika ren förnuflsvilja, lagstiftande ledamot i af- figtemas rike, som af egen natur alltid är enlig med det rena förnuftets lagar och bestämmer sig ovillkorligen derefter. Härifrån hos menniskan den högre varelsens lagstiftning för den lägre, och den rena wljans för den sinnliga* .. .^ Denna lagstiftning uttryckes nu hos författarn i.^venne kategoriska bud, hvaraf det första eller de|^ ^entliga grundbudet redan blifvit anfördt, vdi det andra lyder sålunda: handla så j att den maxim du följer kan tjena till allmän lag för alla "varelsers verksamhet. Enligt författarn ut^ jHora de^ begge bud tillhopa hyad han kallar