Sida:Leopold Samlade 4 1831.djvu/192

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


� i34 — 

i:o Förnuftet söker grund, odi y41 e^ stanm jförr än vid den yttersta. Tage vi blotta aaUhete- jajutningen till denna yttersta princip för våra mo- raliska gemingar � sä förlora de derigenoin ^ens natur af sträng pligt, och föreskrifterna blifva ie- ke lagar, utan sällhetsråd. Göre vi Äter dera^som auktor gjort, en absolut lagstiftning, grundad pfi Gud vet h vilket sä kalladt rent förnuft, utanallt- sköus beroende af erfarenheten , sä blir frägan, på- står han, blott om en ovillkorlig laglydighet, och ingenting annat; en laglydighet in abstracto^ och utan syftemål till något ^om skall derigenam m^r n^ eller befrämjas. Sä måste dock ej vara* Hvarje förnuftig lig

|Dåste väl böra hafva ett ändamål, och moraMi-

gens vara ett af tvenne, fullkomligheten eller XjA^ saligheten. Man har valt fullkomligheten; men h var till denna, utan för den högsta sä llhcleus skuW Man har valt lypksaligheten; men huru långt (if- ver sjelfva sällheteu är ej den höga moraliska vär- digheten dertill? H vilkendera utgör då det högsta yttersta målet? Det har man ej kumiat säga, och dudl ej kunna det. Bet är satit, att om vi hafva pligter (och vi haf^a dem otvifvelaktigt), så måste förbindelsen där- till uppkomma från en laggrund, och icke blött från ett säUhetsbegär. Uti idealet ät femuAets