— 213 —
han bort mena, i fall hans filosofi skolat äga något slags sammanhang.
Om en tänkare af Kants utmärkta värde synas mig dessa omdömen mycket stolta och hårda. Jag tror ej, att man med rätt sansadt omdöme hvarken någonsin faller i så starka motsägelser af beröm och tadel, eller att det är på ett sådant sätt, som en filosof af verklig rättsinnighet någonsin yttrar sig om en af sina största föregångare. Men om Kant lefvat nog för att kunna bedömma Schellings skrifter, och hade velat å sin sida nedlåta sig till bruket af ett sådant språk, som blifvit emot honom nyttjadt, hvad tror man, att han skulle svarat en man som kommit och sagt honom: ni förstår ej att filosofera, och ni har på ett uselt sätt upplöst det stora naturproblemet, emedan ni utgått ifrån medvetandets ståndpunkt, och undersökt sanningen, i stället för att sjelf skapa henne. På helt annat sätt har jag förhållit mig. Jag begynner långt bortom allt menskligt medvetande, har försatt mig utom och öfver alla skrankor och gränsor för möjligt vetande, har upplyft mig till rymder der intet land finnes mera till fotfäste, har upphört att vara en ändlig varelse, och blifvit på det sättet skapare af verlden, i stället för en låg begrundare af dess ursprung. Också har jag haft syner af det Absoluta
