Sida:Leopold Samlade 4 1831.djvu/327

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


— a69 — "^dUenast ingen ting h^t fnAk skönt; men jag går "ännu ISngre odi' pAstär, att hon innehallar, öfverhnfyod'/ älHeFes it^ titip Hon Sr 5å tom (meningslö^) , soäi^'%i^' olék ett ' ' annan föreställning, '^varigeoMil^uddLa]^ eftir menniskaas beläte** ^ ^ ^ Vtåéti' onk tW moralisk ernå tar • bort med den ena handen hvad hon ger med den andra. T[on Till på en gäng svaghet och styrka ; hyllar på "en gång moralisk kraft och moralisk feghet etc." ^) � Alltså ej heller något heligt och rättfärdigt 1 m väsende, som dömmer menniskan. Vidare: y • ' Otutj såsom belånare eller straff are i ett antlfaé Ufi^ efter fSrtjensten af vått förhål-lande. - j öm en sådan belöning heter det i den nya filosofien: "så längé vi tro på en belönande lyck^saligtiet, sätta vi förut att säUhet och moralitet, "förnuft och sinnlighet, utgöra hvarannan motsägan"de i^nciper. Men det skola vi ej" � *). Detta vill dä säga, att sällfaefoch moralitet, efler hvad som ir det samma, säUfaet och förnuft kunna och böra tänkas föreid^a. Men srtraxt ' derpå heter det likväl: "huru skqUe förnuft och lycksalighet nå"gonsin kunna sammanträffa." ^). 3<>) .Bri �fe itb. Oogm. u. Krit pag. iig, im. ^') Ibid. pag. 120). ^^) Ibid pag. 17a. ^) Ibid* fog^ l^S.