— a86 ^
/
del fordrar jag af en sådan, att hon skall yara mindre kunskapä- än vishetslära; mindre hafva till föremål vetlystnadens förnöjande, än menni- skoandens upplyftning genom höga öfvertygelser och tröstande hopp; att hon ej skall låta de sa- blima lärorna om Gud och Själ och Odödlighet bero af huru spekulationens resultat utfalla, utan tvertom begynna med att antaga dem , såsom ovill- korligt förutsatta genom deras oumbärlighet för menniskovarelsen, och blott göra till sitt kaU, att styrka och stadfösta dem genom alla det djupa besinnandets grunder; ändtligen, att hon skall för alltid försaka anspråket på den slags obegränsa- de, och derföre omöjliga naturkunskap, som vi kalla bevisning j och i stället blott söka, att ur den mensk- liga sinnesnaturen framleta grunderna till en an- nan for oss möjligare visshet, och som ersätter den förra, nemligen öfvertjgelsens. Det är/' säger en författare, "genom sin förmåga att er- sätta bevisningen j som filosofien är kanhända meist filosofi;** och jag tänker häruti alldeles som haiif Huru åter med denna � ersättning tillgår, kan jag ^j här utförligt visa. Jag kan blott (om ni för- låter uttrycket) peka ditåt. Att afgöra naturmaktens mening med menni* skovarelsen � och sålunda deni^as ver]ilig2i bestäm- melse, detjb^ ^, ^nim en gång sagdt, aU ^Ipsofis
