menskliga (örståtidel verkligen äfvea innebäf^^f forräd af reella grundsatser, som niedför.i aödwpi dighet, och hvilka det i tänkandet oupphörligt och vanligen med största trygghet använder. Det är om dessa grundsatsers ursprung och om grän- sorna för deras gllltighet, som ett och annat ord ännu äterstår att tillägga. Förnuftet, jag har redan sagt det, förutsätter erfarenhet; det existerar hlott i och genom iin anTändning på den, och utletar derifrAn grund* satser, som tyckas förvandla sig till sjeifva dess eget grundväsende. Förgäfves opponerar Kant emot hvarandra förnuft och erfarenhet, ställande dem sins emellan i samma motsägelse) som det tillfU* liga och det nödvändiga. Hela förnuftets QUt �- rietla forräd af grundsatser (det viti säga af aU* manna satser som medföra nödvändighet), utgcir dock intet annat än ett utdrag, en summa sitlfr marum af erfarenhet. I hela den ändlösa nätij- falden af verldssyner och sinnliga föremål röja sig nemhgen dock alltid vissa punkter af enhet, knr- ifrån allt likasom utgär; vissa grund-bestiimoia' gar, hvarunder allt läter sammanfatta sig; ochcoB derföre gerna kungöra sig för sinnet, sisom di ytterst ursprungliga och sjelfuodvändiga grunddra- gen till alt e&istens. Så dela sig till ex. förem^-
