Sida:Leopold Samlade 4 1831.djvu/390

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


kin vara frfiga om någon lag säsom befallaDdc föreskrift, täter en sftdan lag HkvSl här tänka Hg sSsom en naturvilja, identisk med sjelFva den högsta nrsprunglighelen, och derigenom beslfia- mande karakteren af dess verksamhet. �lt hÖg* sta Förnuft, en högsta Godhetsen högsta Rttttråa blifva nu ej mera några af oss sjelfva tillskapad* inbiUningsdrömmar, utan ovillkorUga fömuftsslul, och vi finna i den ursprungliga priocipeo tiU allt ett subjekt, hvarmed vi ej tveka att iorena desn högsta predikat i en och samma absoluta tillva- relse. Från denna grund hfirleda vi alla vftn öfvertygelser om de högsta, det vill sägit va de moraliska villkoren för allt. Korteligen: filosofien må forska så ISngeof^ vidsträckt hon gitter; hon skall med blott tank*- gåfva och yttre erfarenhet dock aldrig komma till något fullgilltigt svar på mensklighetens vigti- ga frågor, ännu mindre med blotta lankegjifvaa allena. Alla de kunskapsgrunder, som frånbegge tillhopa kunna dragas, det vill säga, hela del menskliga förnuftet med sina lagar och grundsal* ser, innefatta ej annat, än blott de eA^r vifi förstånd nödvändiga naturvillkoren för existens i allmänhet: grunder, icke allenast i och för ä^ sjelfva underkastade tvekan och mots&gdser, hicd äfvcs otillräckliga till de högre kunskapsljus, loa