-. 354 — välvilja hela den lefvande och kännande skapel- sen; demäst Förnuftets, som efler regel af möj- ligaste rätthet likasom afmättar och föreskrif?er godhetens utöfning; ändtligen RättmsanSj som består jost i vördnaden och kärleken för denna rätthet, utgörande, att sä må sägas, det sublima fostret af förnuftets och godhetens förening, som bär begges anletsdrag, och innefattar begges ge- mensamma uttryck. Jag tror ej, att denna upp- gift skall kunna hvarken ökas eller förminskas, linnu mindre af ett sundt omdöme hdlt och hil- lit jäfvas. Hvar och en fr Age sig nu här sjelf, om hans fSreställning skulle kunna någonsin upphöja sig till någonting sublimare, än dessa tre förträfflig- heter, som just derföre få med skäl namn af ab- soluta? Om han kan tänka sig, eller tro möjligen gifvas för all verksamhet, någon ledande princip af högre och fullkomligare natur, än dessa tillhopa, äfven hos sjelfva den ursprungliga grundvarelsen? Om han kan röna och igenkänna deras tydliga ut- tryck i något naturförhållande, någon menskHg handling, utan motsvarande känsla af en djup och rörande vördnad för det sköna, det höga, det gudomliga deraf; eller tvertom möta nflgonstädes 4686 fullkomliga motsats, utan att studsa tilll>aka id vedervilja för det förnedrande, afskyvärda,
