— i8 -. ISsningp A var Kaato ådgt deraf ingalanda deo vanliga. HittiUs belraktade man dem bloU såaom följder af menniskoförståndels inskrSnkning odi c^ullkomligfaet; hos hcmom gldla de sftsom bevis af dess alldeles gmndCadska natur. Denna benäm- ning är ej öf verdrifven 9 ty grundfalsht mftste väl ett förnuft böra kallas, som genom sjelfya sin in* rättning skulle göra det omöjligt för oss, att föUa andra än �dska omdömen om föremålen för våra b^;rundningar: såsom, till ex., om detta förnuft gör det till en ovillkorlig tankelag, att allt som sker måste hafva sin orsak^ men likväl intet så- dant förhållande, som emellan orsak och verkning � skillle i tingens natur verkeligen gifvas; eller om detta samma förnuft lika ovillkorligen stadgar, att hvarje egenskap förutsätter en substantiell tillva- relse, som äger den och h varmed den är förenad, men någonting sådant som vi kalle substans, lik- väl skulle ingenstädes finnas. Denna åsigt af vår tänkande natur, man kalle den huru man vill, ir likväl verkeligen den Kantiska. Sålunda, tiU exgmr pel, påstår Kant, att i frågorna om metafysikens tre hufvudpunkter: Gud, Själen, Verlden , de bcg- ge motstridiga ^tsema befinna sig byggda pi lika ovillkorliga fömuftsgrunder, och låta sig ur dem li- ka ovedersägligen härleda, hvarigenom han tror
