saknaden af denna, eller någon dylik pöbeltjusning, som gör, att sjelfva den Racinska förtjensten bemötes, af samma åskådare, med förakt eller likgilltighet. Men den som ser af en teaterscen ingenting, utan blott öfverensstämmelsen med sina fördomar, blott behaget af en underbarlighet på hvilken han tror, och som ger honom nöjet af en stark sinnesskakning; har han samma föreställning derom med den, som deraf fullkomligt urskiljer vidskepelsen, lågheten, vanvettet m. m.? Och tvertom: den som ser i någon af Racines förträffliga scener nästan ingenting annat, än saknaden af det ena eller andra gröfre inbillningsnöjet (svagt ersatt i hans tycke genom Gud vet hvilka hemligare förtjenster, dem hans begrepp oredigt fattar), har han verkligen samma föreställning derom med den, som ser deri den sannaste naturmålning, den mästerligaste teckning af menniskohjertats rörelser, och urskiljer med fullkomligt begrepp hela förtjensten deraf? Måste då, från dessa stridiga föreställningar, icke nödvändigt härleda sig lika så stridiga känslor af bifall och förkastelse, utan att man dertill behöfver förutsätta någon stridighet af känslodaning?
Försökom, att ännu fullkomligare öfvertygas om detta känslornas beroende af föreställningarnas skiljaktighet, och huru denna skiljaktighet alltid
