Hoppa till innehållet

Sida:Leopold Samlade 5 1833.djvu/417

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
— 411 —

förlorad: men har hon läst en sida, kan hon läsa till slut, skadan är redan skedd. Hans skrifter och meningar hafva på detta sätt inga större motsägare än sig sjelfva; till den grad såg han allting tvåsidigt, och gaf sig nästan aldrig den mödan att förlika sina egna stridigheter. Derifrån dessa starka resonnementer emot duellen och till dess försvar; emot sjelfmordet, och för dess ursäktlighet; filosofien, hånad och prisad; förnuftets rätt i religionsämnen yrkad med hänryckning, och den filosofiska toleransen anklagad for feg likgilltighet; derifrån sjelfva uppenbarelsen upphöjd genom de sublimaste loford, och bestridd genom de skarpsinnigaste invändningar.”

”Korteligen, Rousseau ville vara en besynnerlig man; det var han ock i sanning. Han hade varit stor, om han ej velat förmycket åtskilja sig ifrån det vanliga; om han ej sträfvat ännu mera efter sällsamhetens ära, än efter sanningens; om han é) sammansatt sin filosofi helst af paradoxer, ej sökt bevisa sin tankestyrka genom en tveklyftig sofistisk färdighet att försvara alla meningar, och deribland framför allt de minst antagliga.”

Sådan var, efter hans fienders teckning, den märkvärdige Genever-filosofen; och denna teckning, jag har förutsagt det, är den vanligaste. Se här hvad jag har att svara dertill.