sedoläran gjorde att han nästan alltid lyckades, åtminstone i prosan, så ofta han öfverlemnade sig deråt; och kanhända är han intill denna stund den enda Svensk, som skulle ägt förmåga att gifva nationen en komisk teater. Han skulle hafva tillagt en ny hälft till sina redan odödliga förtjenster, om han användt på arbeten af detta slag all den tid han bortkastade på sina sex tomer strödda rim, utan värde och varaktighet.
Styrbjörn är i denna pjes en gammal afundsjuk narr, som ej kan tåla för någon del annat folks lycka och företräden. Hör han talas om någon som ser bra ut, sätter han händerna i sidan och säger: bättre än jag? Är frågan om goda viner, ropar han: bättre än mina? Föreslår någon en man åt hans fosterdotter, blir första frågan, om han är af det ängsliga slaget, som man berömmer? Han slår opp förlofningen med en son af sin gamla vän, derföre att fadren inom kort tid kommit i nåd vid hofvet, fått ett ansenligt embete, ett rikt arf och på köpet blifvit baron. Det är ej nog. Han måste lyckas att fälla sin gamla vän; han kan ej äga en glad dag dessförinnan. Man talar för honom om en förundransvärd trollman, som skall kunna uträtta hvad han önskar, men för ett i sanning hårdt pris: det är, — hvad man knappt skulle förmoda —
