käppslängar. Och den andra mister lyckan? frågar narren. Som en dröm, svaras honom. Nå, säger han, jag har en sextio års rygg, det är sant; men går det grepet an, så har jag slitit honom med heder. Trollmannen kommer, patienten svepes i ett täcke, lägges på golfvet och emottager vissa rapp för nåden vid hofvet, vissa för den höga tjensten, vissa för testamentet, och vissa för baroniet. Emellan hvart särskilt ämne för sin afundsjuka andas han ett ögonblick, hvarefter arbetet åter företages. Nu lät gå, säger han, för nåden vid hofvet, — eller för testamentet, eller för det goda ryktet, eller hvad som följer i ordningen. Det är ej frågan om att här göra er räkning för hela planen af detta skådespel. Ni kan af det redan sagda någorlunda sluta till Dalins talang för komedien. Samtalet har all erforderlig förtjenst af natur och liflighet, och konsten att skapa hvad man kallar situationer, så föga röjd i hans tragiska försök, visar sig deremot här i utmärkt högre grad. Nästan hvar scen är en ny spegel af den karakter han målar.
Man förebrår denna pjes tre saker: 1:o orimligheten att tro på trollmannens förmåga, och strykets verkan till ett sådant ändamål; 2:o lågheten af uppfinningen och af sjelfva utförandet på
