svenska stafningen visar sig på vägen att erkännas. Jag har ofta undrat på en sådan ovilja deremot, och tror ej de största fiender af detta stafningsbruk bättre veta hvarföre de äro det, än man i allmänhet brukar veta orsaken till sina envisaste meningar. Det påstås väl, att vi af ett naturligt högmod älska ödmjukheten hos allt som möter våra ögon; och jag har tänkt någon gång, i brist af bättre skäl, att c gjort sin lycka hos mången, såsom den mest krökta och bugande bokstaf i hela alfabetet, då k deremot genom sitt raka och sturska utseende skaffat sig, efter verldens gång, idel missgynnare. Jag har likväl funnit k, efter någon vana dervid, en i grunden god och foglig bokstaf, som förträffligt uppfyller sitt kall, och förtjenar ingalunda de vrånga omdömen man derom utsprider. Man afmålar den i synnerhet, såsom en grof och plump pöbelbokstaf; men det är på sådant sätt som man ofta gjort förtjensten orättvisa. Utan skämt sagdt: ingenting synes i sanning oskickligare, orimligare, än att följa i samma språk två olika språkstafningar, och att skrifva hvart sjette, tionde, femtonde ord på utländskt sätt. Sådana ord som icke kunna umbäras i Svenskan, och som redan blifvit Svenska genom behof, uttal, böjningar, måste också nödvändigt på svenskt sätt skrifvas, icke på ett främmande språks,
