Men skola ej dessa fordringar genom odlingens framsteg blifva en dag sjelfva allmänheternas? Efter odlingen består i de två egenskapernas förädling, förståndets och känslans: efter de äro till grunden i allmänhet lika hos menniskan: efter en jemnare odling måste nödvändigt förena hvad en ojemnare åtskiljer både till känsla och omdöme: skall man då ej, lika nödvändigt, mer och mer förena sig om regeln för de nöjen, som bero af dessa egenskaper? Skall man ej på denna väg alltid komma närmare de tvenne villkoren för allt sant och stort vitterhetsnöje: sinnesvärde och konsteffekt? De som ännu missvårda regeln, skola de ej nödgas slutligen erkänna den, förda dertill genom den mera odlade känslans eller det skarpare omdömets fordringar? Der åter regeln gått till öfverdrifven stränghet, skall den ej nödgas gifva efter, för behof af effektens större styrka och liflighet? Se der åtminstone mina tankar i detta ämne, och den synpunkt hvarunder jag föreställt mig den allmänna smaken. Jag vill ej förespå härigenom en allmän och fullkomlig likhet af smak. Tusende tillfälligheter kunna hindra den att någonsin inträffa, och skola troligen göra det. Jag vill blott säga, att man skall, med fortsatt odling, nödvändigt framskrida emot denna föreningspunkt, der sjelfsvåldet och strängheten skola
