Sida:Leopold Samlade 6 1833.djvu/240

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
— 236 —

honom, när man läser honom ifrån slutet till början (vi föreslå att försöka det), som när man på det vanliga sättet läser honom ifrån början till slutet. Han har merendels lika så inskränkt urskillning, som gränslöst högmod. Han tar det burleska för qvickt, det orediga för djupt, det orimliga för originalt; hoppar i sina skrifter ifrån hugskott till hugskott, och sammanhopar liknelser af den dåligaste smak med tankar af den tydligaste falskhet. I fall författaren finner oss på denna beskrifning skicklige nog att skilja en rafsare ifrån en god auktor, fortfare vi desto tryggare med det öfriga af hans fragment om imitationen.

Detta ämne har, säger han, länge legat i mörker. Det samma har han sagt om alla de ämnen öfver hvilka han skrifvit. Men huru har han upplyst dem? Huru upplyser han detta? Jo, på följande sätt.

Först säger han: att imitera Homerus är icke att skrifva det samma som Homerus. Deri har han åtminstone rätt. Derpå tillägger han, att vi icke väckas till härmande apors gyckelspel, och att en soldat, som vill visa sig uppeldad af sin anförares exempel, icke till den ändan måste begynna på att kommendera som han; eller för att nyttja auktors egna originala uttryck: icke