Sida:Lilja- den nordiska medeltidens förnämsta religiösa dikt (Axel Åkerblom 1916).pdf/10

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
8
AXEL ÅKERBLOM

utmärktes af laglöshet och demoralisation. Under hela medeltiden pågick hos de flesta kristna en oftast oförsonlig kamp mellan två riktningar i viljans lif. Den ena, hvilken ansågs vara den sant kristliga, kräfde ett fullständigt afstående från alla jordiska fröjder och glädjeämnen och ett lif uteslutande för det himmelska. Den andra sträfvade efter ett obegränsadt tillfredsställande af sinnlighetens begär och själfviskhetens kraf. Den senare riktningen vann öfvervikten hos de allra flesta, äfven om striden stundom var hård nog. Men syndaren kunde i regeln icke frigöra sig från den bäfvan och ångest, som fruktan för syndens straff väckte till lif hos honom, och han kände ett brinnande behof af försoning med Gud utan att dock förmå rycka sig ur syndens dy.

Sådana förhållanden voro gynnsamma för uppkomsten af en diktning, som sökte tolka människornas medvetande om sin förnedring, om att de voro ohjälpligt förlorade, såvida de blefve lämnade åt sig själfva, men som äfven gaf uttryck åt själens längtan att genom högre makters hjälp lyftas ur eländet till himmelsk frid och salighet. Helgonen anropades med brinnande ifver och framför allt lågade det religiösa svärmeriet för jungfru Maria, himladrottningen, hvars öfversinnliga renhet och dygd omgöto henne med en ovansklig skönhets glans. Äfven på Island finna vi en genklang af denna nya art af poesi, och det visade sig, att dess alster ägde makt att tala till människornas hjärtan, medan den gamla diktningen, som väsentligen lefvat på hedniska åskådningar, blef allt mer och mer svår att förstå och man förgäfves sökte ersätta dess lefvande ande genom torra formler och fantasilösa efterbildningar.

Af alla den nya diktningens alster kunde intet i popularitet täfla med Lilja. Hvad som i dikten i så hög grad fängslade, var ej ursprungligheten i uppfattning, ty innehållet är taget från en kyrklig lärobok. Också äro för öfrigt dess liknelser delvis kyrkligt gemensamhetsgods, äfven om deras formulering i dikten skänkt dem förnyad poetisk glans. Sitt stora skönhetsvärde får dikten af den