framförstående vokalen, benämnes den hel.[1] I de jämna raderna
måste assonansen vara hel, i de udda bör den helst vara half.
Den senare assonansen i hvarje rad, »viðrhending», står alltid i
radens näst sista stafvelse, den förra, »frumhending», i en af
radens tre första (på grund af upplösning stundom t. o. m. i den
fjärde). I tolkningen har frumhendingen, utom i strof 54 rad 5,
där den fått sin plats i andra stafvelsen, alltid sin plats i första
eller andra fotens första enligt schemat starktoniga stafvelse. —
I femte raden af strof 24 saknas assonans. Som ex. på
anordningen af allitterationer och assonanser må anföras följande
halfstrof (allitteration utmärkt genom kursivering, assonans genom
fetstil):
Du, som lär hvad vi gilladt göre
Jesu god, som ur döden oss reser,
ord mig beskär, som med andakt hörda
utgöra stef, som på tunga lefver!
I strof 55 och förra hälften af strof 49 användes det
tekniska konstgreppet att låta hvarje rad börja med slutordet i den
föregående, en upprepning, som äfven i tolkningen är efterbildad,
dock med ett par ändringar i fråga om ordföljden, likasom äfven
anordningen med slutrim i stroferna 55, 91, 98 är iakttagen.
— I sammanhang med talet om rimflätningen må anmärkas, att
namnet Maria, hvilket i dikten så ofta och så betydelsefullt finnes
användt både i allitteration och assonans, för att det äfven i
tolkningen skulle kunna få en lika rik användning, där erhållit
formen Mā́rja, som ju äfven i vårt språk haft en ungefärlig
motsvarighet.
1. ALLMAKTS GUD, Du som evigt råder
öfver mängder af mänskor och änglar,
bunden ej af ställen och stunder,
starkt och tryggadt Ditt välde Du bygger.
Du, som på en gång, utom, inom,
ofvan, nedan och kring oss Dig breder,
lof ske Dig uti åldrar evigt,
en med sanning, i tre förgrenad!
- ↑ Öfversättaren har på några ställen tillåtit sig vissa friheter i bildandet af assonanser. Så t. ex. assonera i tolkningen någon gång ll och ld, ll och lj, nn och nd etc. Äfven ha mer än en gång två ord tagits i anspråk för bildandet af assonans.
