Sida:Lilja- den nordiska medeltidens förnämsta religiösa dikt (Axel Åkerblom 1916).pdf/14

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
12
AXEL ÅKERBLOM
2. Misskund stor af Din makt jag äskar.
Mig Du ger den, om ödmjukt jag ber Dig.
Ej kan komma och aldrig kommit
annat godt än från Dig, o Drotten. —
Rena mitt bröst, låt rätt förenas
rörda ord, uti stafrim förda!
Värdigt och fagert verket varde!
Villigt åt Dig ur min mun det stige!

3. Dig jag beder, o Mö och Moder,
må för den omsorg som Du har om oss
rättvist rosande vackra visors[1]
väna böljor min tunga skölja!
Rent må orden ge riktig mening,
rikt och ömt från min läpp de strömme!
Må de badas i guldets glöd-dop!
Gud min sång då mig höfs att bjuda.

4. Gångne män, som all gammal sångkonst
gripit med klokskap ur heden bokskatt,
konstrikt ljufligt i kväden väfde
kungars lof med nordisk tunga.[2]
Dylik sång på modersmålet
mera pliktig är jag att dikta
allsvålds Konung till ära och hyllning;
ifrig kärlek mig orden gifve!

5. Skapelse, födelse, dop och fridlek,
fullt förstånd, mera värdt än gullskatt,
Kristi blod från hans sår i sidan,
syndaförlåtelse, lifvets båtnad,
härlig förbidan om himlafriden,
helvetets trakter, till fasa bragta,
allt mig enigt att mäla manar
märkliga ting, som Herren verkat.

6. Herren Gud, som är högst i ära,
himmel och jord i förstone gjorde,
himlens ängder lät sferer af änglar,
ända till nio, till prydnad lända —
innan Han världen af intet gjorde,

  1. Visor = strofer.
  2. På nordiskt tungomål.