Sida:Lilja- den nordiska medeltidens förnämsta religiösa dikt (Axel Åkerblom 1916).pdf/15

13

LILJA

evigt i Sig dock tillräcklig lefde —,
drog så tidernas dubbla kedja,
dag och natt uti världen satte.

7. Full af makt, mer frid än allting
fagert, naturen till lifvet burit,
skapad god och skrudad i heder,
Skaparn i ära och makt mest nära,
änglars furste ändock törstar,
oförnöjd med den makt, honom höjde,
häftigt att gripa med våldets vapen
välde, som högre ännu honom ställde,

8. Sträcker, drifven af stormods ifver,
stolt sin äflan därhän att täfla
med Guds enfödde Son för att sedan
segerrik ej för någon vika.
Fulleligt högmodets fräckhet i allo
fjärmas från klokhet — så säger Boken —;
mäta han ämnar med Herren i himlen
hädisk sin makt, hvad än det bragte!

9. Så det hände: i samma stunden
som fördärfvet till ängeln kommit,
brådt med vänner, för brottet vunna,
blytungt han stupar i afgrundsdjupen,
där i glödande flammor sin fader,
Fienden blinde^[1], Våldet pinar.
Fåvett leder den dottern och fadern
famna vill och sin tro förspilla.

10. Vingsnabbt kring salta världshafsbältet
växa och svinna sex da’r hinna,
innan i prydnad höljdes med heder
himmel och jord, dem Herren timrat,
vindfaret moln, af vatten blandadt,
vandrande stjärnor och eld och kärnsnö,
hagel och djur och fiskar och fåglar,
fagra skördar och skogarnas bördor.

11. Herren vatten i blod så bytte,
bjöd ock kött utaf stoftet födas,

1. Djäfvulen.