Sida:Lilja- den nordiska medeltidens förnämsta religiösa dikt (Axel Åkerblom 1916).pdf/16

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
14
AXEL ÅKERBLOM
lät till andedräkt luft förbytas,
lifvets glöd utaf solen gifvas.
Ande därtill Han sedan sände,
som vet fatta den lag, Gud satte,
kunnig om leden i kroppens ådror,
klar af Guds Andes underbarhet.

12. Skred så fram en man ur modren
mullen, dock uti fägrings fullhet,
Adam nämnd, som för allt, som skådas,
ägde att råda fri och benådad.
Lätt och lugnt en sömn sig sänkte
sedan å denne världsdrottens leder;
kunskap han fick då att sia med sanning,
sådant, som skulle hända, bebåda.

13. Ut nu ledes, från Adams sida
Eva — så skrifver Moses — till lifvet.
Heder och välde, gåfvor och gröda
Gud uti paradiset dem bjuder,
änglars sällskap att så i sällhet,
såsom Hans nåd dem mildt har bådat,
med all afkomma, Gud dem gåfve,
gladt i evig tacksång lefva.

14. Dock, att först pröfvad dygd skulle gifva
dyrd af himmelskt strålande skimmer,
detta bud för dem Drottnen satte,
detta blott att sig efter rätta:
»Blott en enda frukt skall finnas
fridlyst i paradiset vida.
Döden Er når, hålls ej detta budet
detta ena, med sinnen rena.»

15. Ettersvällande aktar han illa,
ängeln,[1] att då från Eden han stänges,
mänskobarnen, mullens borna,
mäkta njuta, hvad han förbrutit.
Och han brygger dödens dräggar;
dold helt skickligt för mänskoblickar
trolldomskunnig ur ormens inre
illfundshal han börjar tala.

  1. Djäfvulen.