Hoppa till innehållet

Sida:Lilja- den nordiska medeltidens förnämsta religiösa dikt (Axel Åkerblom 1916).pdf/20

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
18
AXEL ÅKERBLOM
30. Då hon det sporde, hur det kunde varda,
denna fägnad beredas åt henne,
utan att då denna borgmur brötes,
byggd kring nejd för kyskhetsdygden,
yttrar den sände, att hon ej skall synda,
Ungmö prisad, då Andens visa
bjudande kraft skapar barnet blida,
ben och kött ur skötet rena. —

31. Luften all utaf lysglans fylles;
land och vatten i undran satta.
Kufvad af mäktig kraft, i bäfvan
kan ej naturen sig fullt bemanna.
Själen med Guddomen själf förmäles,
skyld i Mārjas blod det klara.
Fanns då i härliga Ungmöns inre
en af guddomens trenne grenar. —

32. Sälla hjärtan, o flyte och falle
fröjdtår, lögande allas ögon,
fylld af tack för den misskund milda,
människovorden, Herren oss gjorde.
Dig må vara en evig ära,
alla tungor Dig lofsång sjunge
alltid med seger och ökad sällhet!
Evigt i glans och makt Du lefver. —

33. Fara så månader fem och fyra,
födes en gosse trots okränkt mödom.
Såsom då genom glindrande glaset
glimmande ljus för vårt öga skimrar,
glans genom oskadda glaset öses,
glider likt strålglans från modren den Blide,
utan att renhetens insegel brytes,
evigt vittne på jungfrulig lefnad.

34. Aldrig hördes, och aldrig vordo
eljes tidender slika att tälja,
ty att både mö varit moder,
människa Gud, vi nödgas bekänna.
Höjden sjöng den komne Kungen,
klungo sånger, där herdarne sprungo.
Himlens dyrd sänktes hit till jorden,
här kommo änglar människor nära.