Sida:Lilja- den nordiska medeltidens förnämsta religiösa dikt (Axel Åkerblom 1916).pdf/23

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
21
LILJA
45. Slug den Lede vill Herren höge,
hungrande, svag, till laster draga.
Listig han tror, att hans bländverk böra
bringa alla i synd att falla.
Alla pilar dock återföllo,
utaf djäfvuln med illist skjutna,
vändas i luften att drabba denne.
Djupt den Arges bröst de sarga.

46. Kom så den dyre Kristi lära
klar till spridning kring bygder vida.
letar sig sanna lärosvenner,
lyckas dem finna och därmed vinner
syn åt blinda, från smittan rening,
smärtors bot, åt de lama fotkraft;
döfva höra, dumbar svara,
döda få lif, och vanvett fördrifves.

47. Folket allt mindre kring Frestaren fylkas,
fara han ser för sitt rike vara.
Flera bli redo att följa det goda,
färre ha laster och brott till herrar.
Plågad den Hemske ej tåligt det tager,
trycks af att frälsningens verk så lyckas,
söker därför de sina beveka
syndaförstörarn att våldsamt förgöra.

48. Mördares höfding[1] till mordråd drifver
mörkhugad sven bland Jesu männer,
bland hans hird; detta anslag onda
utgår från Judas (hans namn så ljuder).
Milde Guden för silfver såldes
sedan af denne åt judar lede.
De voro fulla af grymhets galla,
glödande hätskhet i sinnet sjöd dem.

49. Flinkt de rusa att finna Jesum,
finna och jaga, slå och binda.
Bunden han ledes, af hedningar hädas,
hädd, anklagad, afklädd och slagen!
Fiendens barn det trängande törnet
trycka å signade pannan till smycke.

  1. Djäfvulen.