Sida:Lilja- den nordiska medeltidens förnämsta religiösa dikt (Axel Åkerblom 1916).pdf/27

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
25
LILJA
64. Ej jag ser, hvem som ut kan föra,
ägde all talkonst han dock i valet,
all den glädje, som Adam fyllde
upp, när till världen Jesus trådt färden.
Själf han band sina ättlingar alla,
ödesdrabbad, i kval af döden;
en af hans söner oss alla ur bannet
utfört har; Han med mildhet förfarit.

65. Fåfängt med glädje, Fiende lede,
fann du, att döden blef Jesu öde.
Visst du trodde ditt välde befästadt!
Vittne Hans makt om Hans guddom dock bragte.
Eller du tänkte, när ljufva Jungfrun
Jesu gett lifvet, att ändlig Han blifvit?
Ägande skuld ej, Han illa blef slagen.
Utan vank, i intet Han brutit.

66. Eva du lämnat åt döden och domen,
denna sin make, då äpplet han smakat,
denne alla de många mänskor,
mänskorna Kristum, af lansen ristad,
denne dig, som först har funnit
fällande list och mandråp och tvister.
Brottets svärd, det böjliga, varder
böjdt till att sarga dig själf, du Arge.

67. Sedan Han[1] uppstod med seger ur döden;
söndagens gryning för alla gör synligt,
huru Han ej under honom kan böjas
Herren milde, som dö för oss ville.
Två gånger skridande, tvådubbla rader,
tio i hvar, utaf dagar fara.
Ej Han förr upp till himlens höjder
höjer det blod, som Han fått af sin Moder.

68. Sju gånger for så sju hela dagars
skiftande tid. När ännu en skridit,
hit Han sände sin helga Ande,
härligt klar till lärjungeskaran,
har på Gud faders högra sida
hedersplatsen med ära sedan.

  1. Kristus.