Den här sidan har korrekturlästs
31
LILJA
93. Om att bli tungor ett under tvingar
all vår kropp, allt blod, som svallar,
vinden och blixten och gröna grunden,
gräset, som doftar, och sanden och stoftet,
fåglar och dun och flingor och hagel
fiskar och djur samt myrar och urskog,
korn och hår jämte klara stjärnor,
kroppars fjäll och gnistor och droppar,
all vår kropp, allt blod, som svallar,
vinden och blixten och gröna grunden,
gräset, som doftar, och sanden och stoftet,
fåglar och dun och flingor och hagel
fiskar och djur samt myrar och urskog,
korn och hår jämte klara stjärnor,
kroppars fjäll och gnistor och droppar,
94. Skogar och rös och städer och stigar,
strängar och himlar och luft och änglar,
ormars skaror, åkrar, som skäras,
örter, malm, och löfrika palmer,
och om ett ögonblick aldrig de tege,
alla förnötta, till stoft skulle falla,
multnadt af år, förr’n de Mārjas ära
mäktat tolka till fylles för folken.
strängar och himlar och luft och änglar,
ormars skaror, åkrar, som skäras,
örter, malm, och löfrika palmer,
och om ett ögonblick aldrig de tege,
alla förnötta, till stoft skulle falla,
multnadt af år, förr’n de Mārjas ära
mäktat tolka till fylles för folken.
95. Mārja, i hjärtat hos mig Du vare,
Mildheten själf! Se, gärna jag ville,
Dyra, Dig, blott jag mäktade mera,
mångfaldigt gälda lof och sånger.
Jesu Moder, som ljuf beprisas,
genom diktning, Din ära att rikta,
gafs ej någon. Din glans kan ej sägas:
»Gud blott i renare skimmer är skrudad».
Mildheten själf! Se, gärna jag ville,
Dyra, Dig, blott jag mäktade mera,
mångfaldigt gälda lof och sånger.
Jesu Moder, som ljuf beprisas,
genom diktning, Din ära att rikta,
gafs ej någon. Din glans kan ej sägas:
»Gud blott i renare skimmer är skrudad».
96. Korsfäste, Du, o kraft den största,
Kriste, som fyra spikar ha ristat,
Dig jag bjuder, Dig och Din Moder
denna sång, som Er ära bekänner
Då låten mildt för mig det få tala,
det, som i rim och stef nu jag timrat,
när Eder hug till min räddning röres,
räddning ur plågors tärande låga!
Kriste, som fyra spikar ha ristat,
Dig jag bjuder, Dig och Din Moder
denna sång, som Er ära bekänner
Då låten mildt för mig det få tala,
det, som i rim och stef nu jag timrat,
när Eder hug till min räddning röres,
räddning ur plågors tärande låga!
97. Varen nu alla fröjdefulla!
För mitt verk låt mig tillgift märka,
fast jag ej alltid, fåkunnig, visste
fläta orden så, som jag borde.
Mest är af värde uti all ordkonst
att den rätta grunden man fattar,
äger ock dunkel en Eddaregel[1]
undan att vika för mening stundom.
För mitt verk låt mig tillgift märka,
fast jag ej alltid, fåkunnig, visste
fläta orden så, som jag borde.
Mest är af värde uti all ordkonst
att den rätta grunden man fattar,
äger ock dunkel en Eddaregel[1]
undan att vika för mening stundom.
- ↑ En af reglerna för den norröna skaldepoesien.
