Den här sidan har korrekturlästs
32
AXEL ÅKERBLOM
98. Alla, som diktarten vansklig välja,
välja ock kvädet i forn-ord att tälja,
hvilka meningen villande dölja.[1]
Vi dock ej följa och tanken hölja.
Kunna nu alla skönja och skilja,
skönja tillräckligt klart min vilja,
okonstladt allt, som det varit min vilja,
vill jag, att dråpan skall heta Lilja.
välja ock kvädet i forn-ord att tälja,
hvilka meningen villande dölja.[1]
Vi dock ej följa och tanken hölja.
Kunna nu alla skönja och skilja,
skönja tillräckligt klart min vilja,
okonstladt allt, som det varit min vilja,
vill jag, att dråpan skall heta Lilja.
99. Ho, där lyss till den sång, jag smidit,
säge den dikt, som åt Mārja är ägnad,[2]
riktigt för mig, min räddning, sin egen,
rörd af kärlek, med uppsåt ärligt!
Kanske helga Mön mig då minnes
mild, när jag ängslas i plågors fängsel.
Visst jag hoppas det, låg blott på läppen,
lekte där ordet: »Dominus tecum!»
säge den dikt, som åt Mārja är ägnad,[2]
riktigt för mig, min räddning, sin egen,
rörd af kärlek, med uppsåt ärligt!
Kanske helga Mön mig då minnes
mild, när jag ängslas i plågors fängsel.
Visst jag hoppas det, låg blott på läppen,
lekte där ordet: »Dominus tecum!»
100. ALLMAKTS GUD, Du som evigt råder
öfver mängder af mänskor och änglar,
bunden ej af ställen och stunder,
starkt och tryggadt Ditt välde Du bygger.
Du, som på en gång, utom, inom,
ofvan, nedan och kring oss Dig breder,
lof ske Dig uti åldrar evigt,
en med sanning, i tre förgrenad!
öfver mängder af mänskor och änglar,
bunden ej af ställen och stunder,
starkt och tryggadt Ditt välde Du bygger.
Du, som på en gång, utom, inom,
ofvan, nedan och kring oss Dig breder,
lof ske Dig uti åldrar evigt,
en med sanning, i tre förgrenad!
