Inledning.
En af den nordiska medeltidens märkligaste dikter är Eystein Åsgrimssons berömda kväde Lilja, en inspirerad lofsång till Kristus och jungfru Maria i deras egenskap af människornas frälsare från synd och död. Namnet Lilja har författaren tilldelat sin dikt, emedan det var ett af den heliga jungfruns binamn. Tusen och åter tusen isländare ha under den katolska tiden ur detta kväde hämtat tröst och hopp i sin syndanöd och andliga bedröfvelse, och ännu i dag verkar den, hur förändrade de religiösa föreställningarna än under tidernas lopp ha blifvit, likväl med stor makt på hvar och en, hvars sinne är mottagligt för de oskrymtade uttrycken af en sann religiositet. Ett försök att till svenskt tungomål öfverflytta dikten torde därför ej sakna sitt berättigande, äfven om det skulle kunna tyckas, att svårigheterna i företaget att söka förena trohet i afseende på diktion och innehåll med en fullständig efterbildning af den yttre klangverkan, som den isländska verskonsten låtit författaren framkalla i sina sköna strofer, äro allt för stora för att lyckligt kunna öfvervinnas.[1]
- ↑ Till grund för tolkningen ligger i allt väsentligt Finnur Jónssons redaktion af dikten i Den Norsk-islandske skjaldedigtning II (Kbh. og Kria 1914). — I fråga om de här nedan meddelade biografiska notiserna jämför Eiríkr Magnússon Lilja (London 1870); jfr äfven Finnur Jónsson Eysteinn Åsgrimsson Lilja i Islensk smárit (Khh. 1913) och samme författare Den oldnorske og oldislandske litteraturs historie III s. 9 ff. (Kbh. 1902).
