“Broder Eystein“, Liljas författare, var munk i Thykkvibœrs augustinerkloster på Island. Hans lefnadshändelser, så vidt vi känna dem, äro sådana, att vi väl kunna förstå det djup af förkrosselse, som tar sig uttryck i kvädet. Häftighet, lättsinne och fåfänga i förening med ett öfvermod, som medvetandet af en ovanlig begåfning alstrade hos honom, kommo honom att gång på gång begå svåra felsteg, öfver hvilka han sedan sörjde i våldsam ånger. Insikten om hur otillräckligt skyddsvärn hans egen viljas kraft var emot frestelsernas förnyade anlopp, kom honom att med den djupa innerlighet, som förtviflan inger, söka religionens stöd i den fruktansvärda kampen mot synden och alla dess följder, som för hans diktarefantasi framträdde skräckfullt hotande.
Då Eystein första gången nämnes i tideböckerna, sker det i anledning af ett föga hedrande uppträde i klostret. Jämte några likasinnade kamrater hade han år 1342 misshandlat abboten och tvingat honom att genom flykten sätta sig i säkerhet; synbarligen voro de missnöjda ledda af förbittring öfver att deras styresman med stränghet sökt att upprätthålla sedligheten bland klosterbröderna. Året efter detta skandalösa uppträde dömdes Eystein till fängelsestraff för sitt sedeslösa lif och för förgripelsen mot abboten.
Det synes, som om han under följande åren måtte ha bättrat sitt uppförande på ett märkbart sätt. Då det år 1348 inträffade en biskopsledighet i Skålholts stift, blef han året därpå tillförordnad som “officialis“, d. v. s. föreståndare för biskopsämbetet åtminstone i någon del af stiftet.
Den fruktansvärda digerdöden fördröjde länge invigningen af den nye biskopen, norrmannen Gyrd Ivarsson, och sedermera hans ankomst från Norge, hvarunder Island då för tiden lydde såväl i kyrkligt som i politiskt hänseende; sjukdomen åstadkom ju för en tid af mer än ett år afbrott i förbindelserna mellan Island och moderlandet. När Gyrd ändtligen tillträdt sitt ämbete, synes till en början ett vänskapligt förhållande ha existerat mellan honom och broder
