Eystein, som genom sin bekantskap med isländska förhållanden antagligen var i tillfälle att göra sin förman goda tjänster.
Emellertid flyttade Eystein efter några år öfver till Norge, och där vistades han ända till 1357 såsom munk i Helgisetrs augustinerkloster nära Nidaros, det n. v. Trondhjem, den stad, som var säte för Norges ärkebiskop. Här kom han i beröring med den dåvarande ärkebiskopen, Olaf, och vann dennes ynnest; han fick därför uppdraget att å hans vägnar tillsammans med en kanoniker Eyolf Brandsson företa en visitationsresa till Island, som var en del af den norska kyrkoprovinsen, men som Norges ärkebiskopar endast sällan brukade besöka, emedan vägen dit öfver det stormiga hafvet var både lång och svår. Det ser ut, som om isländarna sett visitationen med oblida ögon; och det kunna de väl ha haft giltiga skäl till, ty visitatorerna foro ganska egenmäktigt fram, och hufvuduppgiften för hela ämbetsförrättningen tyckes ha varit att pressa ut pengar från de stackars öborna, som dessutom vid samma tid hårdt beskattades äfven af de världsliga maktinnehafvarna. Om församlingarnas andliga intressen bekymrade sig visitatorerna ej stort; ej heller i Norges kyrkohistoria är ju ärkebiskops Olafs förvaltning bekant på grund af något lifligare intresse för de rent kyrkliga och religiösa uppgifter, som borde ha varit hufvuduppgiften för densamma, och kanske var det helt andra föreningsband än nitet för kyrkan, som knöto samman vänskapen mellan Eystein och den norska kyrkans högste styresman.
Medan nu Eystein vistades på Island, uppstod det i anledning af visitationen en bitter ovänskap mellan honom och biskop Gyrd. Han gjorde biskopen till föremål för bitande skämt, jag företog sig t. o. m. att instämma honom inför ärkebiskopens domstol. Den vredgade prelaten afkunnade då kyrkans bann öfver sin vederdeloman. Eystein bragtes härigenom till besinning och ådagalade nu en så liflig ånger, att biskop Gyrd gaf honom full absolution. Ja, denne utnämnde honom t. o. m. till sin vikarie i en del
