Sida:Lilja- den nordiska medeltidens förnämsta religiösa dikt (Axel Åkerblom 1916).pdf/8

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
6
AXEL ÅKERBLOM

af stiftet under den tid, han behöfde vara frånvarande för en resa till Norge.

Biskopens resa gick olyckligt. Den afbröts genast i början; fartyget gick i sank, och endast genom ett under räddades han tillika med besättningen på skeppet från döden i vågorna. Följande år, 1360, afseglade ej blott biskopen utan äfven Eystein till Norge. Vid Färöarna strandade det fartyg, som förde biskopen, och alla ombord omkommo. Äfven Eystein fick pröfva elementernas ogunst. Det fartyg, hvarmed han följde, drefs under själfva vintern länge omkring på Atlanten; sedan man lidit mycket af hunger, törst och köld, nådde skeppet ändtligen den norska kusten; enligt en källa krossades det mot Helgelands klippor, hvarvid Eystein skulle ha förlorat allt hvad han ägde. Sedan han kommit på norsk mark, tog han sin tillflykt till Helgisetr, där han emellertid afled redan på våren följande år, 1361.


När Lilja diktades, kan ej bestämmas. En isländsk sägen har visserligen att förtälja därom, men dess vittnesbörd är endast ett utslag af folkfantasien, som så gärna sysslade med det berömda diktverket. Under sammanblandning af det fängelsestraff, som år 1343 öfvergick Eystein, med den bannlysning, som biskop Gyrd år 1359 utfärdade öfver honom, berättar den följande.

Biskopen lät af vrede öfver Eysteins smädelser sätta denne i fängelse i en afgrund, som var 100 fot djup. Där nere började den ångerfulle munken dikta Lilja. När han hade fullbordat 22 strofer af sången, blef han till sin häpnad varse, att en osynlig makt hade lyft honom opp från afgrundens botten, och att han nu sväfvade ett godt stycke öfver denna. Hans förundran tilltog, när han — på hvad sätt detta skedde, förmäler ej sägnen — fann att afståndet till hålans botten utgjorde jämt 22 fot. Alltså blef det klart för honom, att undret måste tillskrifvas kraften i den dikt, som han var sysselsatt med att utarbeta. Den innerliga glädje, han nu erfor, väckte till lif hans gamla fel,