Hoppa till innehållet

Sida:Lysande förhoppningar 1914.djvu/139

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
135
FEMTONDE KAPITLET

och såg på mig, och skakade på huvudet. »Man kan vara stolt på mer än ett sätt —»

»Nå, varför tystnar du?» sade jag.

»På mer än ett sätt», återtog Biddy. »Han kanske är för stolt för att låta någon taga honom från den plats, som han är kompetent att sköta och sköter bra och med intresse. För att säga sanningen, så tror jag, att han är det; fastän det kan tyckas djärft av mig att säga så, ty du måste ju känna honom bättre än jag.»

»Åh Biddy», sade jag, »jag är mycket ledsen för din skull. Jag trodde det inte om dig. Du är avundsjuk, Biddy, och missnöjd. Du är missnöjd över, att jag skall bli rik, och du kan inte hjälpa att du visar det.»

»Om du har hjärta att tro det», svarade Biddy, »så säg det. Säg det om och om igen, om du har hjärta att tro det.»

»Om du har hjärta att vara det menar du Biddy», sade jag i tillrättavisande och överlägsen ton. » Skyll inte på mig. Jag är mycket ledsen att se det, det är — det är en dålig sida i den mänskliga karaktären. Jag hade velat be dig begagna varje tillfälle, sedan jag rest, att undervisa min käre Joe. Men efter detta ber jag dig inte om någonting. Jag är förfärligt ledsen över att ha sett detta hos dig, Biddy», upprepade jag. »Det är — det är en dålig sida av den mänskliga karaktären.»

»Antingen du grälar på mig eller gillar mig», svarade stackars Biddy, »kan du fullt och fast lita på mig, att jag skall försöka göra allt som står i min makt, här och alltid. Vilken mening du än må ha om mig skall det i alla fall aldrig göra någon skillnad i min åsikt om dig», fortsatte Biddy och vände bort huvudet.