vargskinn och björn mot vadmal och kaffe. Silver och guld också till bälten och ringar och skedar. Och stål till knivarna. Så gick vi till fjällen igen.
Kumona var stor. Kumona var mäktig. En son hade han, en enda, en rödkindad son, snar att ränna på skidor. Vad sonen hette, frågar du? Det vet jag inte. Det har ingen kommit ihåg. Man minns bara Kumona. Det finns bara Kumona och Kumonas son. Och Kumona höll sonen kär, kärare än allt. Kött fanns alltid i våra grytor, och märgbenen du känner var vardagsmat.
Då kom olyckan. Det sägs alltid att den kommer mitt i när människan har det bäst. Då gjorde den det. Olyckan kallades den gången pest.
Vet du vad renpest är? Du vet annars så mycket.
Det är något förskräckligt. Snöskred kan vara farligt. Och flenår också, då tösnön fryser till is och renklövvarna slår förgäves mot flenet för att komma igenom till mossan. Skogsbrand är också farlig. Men ingenting finns som pesten, ingenting.
Den smyger och gnager, kryper och äter sig in överallt. Stolt och stor går hjorden. Hornen gungar och hasorna knittrar. Det är stolt att se renhjorden gå. Först härkarna, dragrenarna, de stora tjurarna med horn som en mansfamn, och så korna och sen de små stapplande kalvarna, och allra sist korna som aldrig får kalva, korna med de mångtaggiga hornen.
Jag ser våra renar. Tusental efter tusental följde de älvarna från kusten mot högfjället. Först gick Kumonas renar. Alltid först, som om de bäst kände renstigarna. Eller också hade Kumona lärt dem mer visdom än andra. Vad vet jag!
Här vid sjön, vid Rautasjärvi, samlades vi lappar om sommaren. Där du nu ser tre kåtor kunde då ligga tjugo, trettio, där under fjället du ser, mitt över sjön åt Allasjokk till. Och här offrade vi, offrade renar till den store guden, offrade silver ur våra bälten och ringar från våra fingrar, offrade för att avvärja ont, ty vi kände att vi hade det för gott.
Röken steg ur kåtorna, renarna löpte i fjället, solen gick aldrig ner, och vi var — hur var det du kallade det? — lyckliga. Vi var lyckliga, vi var goda. Ont kände vi inte. Men vi
58
