på dem. Fradgan hängde omkring hans mun, hängde i skägget, som om det frusit, men ögonen var blanka av liv.
Han såg mot stjärnorna. Då och då frågade han någon där uppe, någon som han men inte vi såg: "Vad vill du? Vad vill du?"
När vi lade till vid stranden reste han sig och vadade själv i land till sonen, som väntade. Han omfamnade honom och stödde sig tungt på honom.
Vi måste trampa oss fram på renarna för att komma till kåtorna, så tätt låg de. Men de jämrade sig inte, ty de kände inget. De låg på rygg med benen hopdragna under buken. Men hornen hade de stora, starka tjurarna borrat djupt i jorden, som om de ville hålla sig fast för en förödelsens storm, som ingen såg och ingen mer än de kände.
Livet höll på att dö. Allt var tyst kring kåtorna, bara mumlet från de gamla kvinnorna, som satt i ring vid sjön och trodde att de kunde hålla ondskan på avstånd med eld och trolldom.
När Kumona gick förbi dem tystnade de skamsna och blåste upp elden för att se honom i ansiktet. Han stannade och såg in i elden. Det isgråa skägget brann som eld. Så skakade han på huvudet och gick till sin kåta.
I gryningen bröt vi upp från kåtorna.
Hundarna lyckades samla några tusen renar, raglande och yra, fulla av pestens feber och med bly i hasorna. De släpade sig fram i det våta höstregnet, över Allasjokk, som tog hälften av dem med sina virvlar.
Vi jäktade på för att hinna skogen, men ingenting hjälpte. Efter oss lämnade vi ren efter ren. Dagen gick. Skogen dröjde, och ondskan följde oss. Döden följde oss.
Då stannade Kumona, som gick först. På två dagar hade han blivit krokigare än en björk. I två dagar hade han sökt sig fram efter den bästa renstigen som fanns. Ty renarna gick sist den gången. De orkade inte annat. I två dagar hade han hållit allting samman, både djur och lappar. Alltjämt följde ondskan oss. Kölden bet i oss. Snö och regn bytte om. De yngsta grät, men tårarna frös på kinden.
Då stannade Kumona och rätade ut sig.
Bakom oss jagade moln, järntunga av död och ondska.
