Kårsåvagges dödsspöken hade sluppit lösa. Längs dalgången kom de farande som onda andar, röt och slet i videt, piskade kråkriset. Videt brann inte, nävern slocknade, kråkriset fräste bara. Och kaffet blev aldrig varmt, hur länge vi än satt vid den eld, som inte orkade brinna.
Kumona satt ensam med sonen och talade. Han talade med en mild, sällsam röst, som vi aldrig hört förr, men som vi hörde när ondskans storm saktade av ibland.
Sonen skakade av köld, och på hans kind kom och gick rött och vitt. Han svarade inte på vad Kumona talade, men hans ögon sökte in i de svarta järnmolnen bakom oss. En renkalv, frusen av pest, darrande av slemmiga dimmor, skrämd av att se de stora tjurarna stupa, sökte sig till hans fötter och dog med nosen på hans knä.
Då reste sonen sig upp och gick mot järnmolnen. Och Kumona följde honom utan ett ord.
Länge satt vi män slagna av skräck, av rädsla, av övergivenhet. Allt blev så hemlighetsfullt, så tyst, sen de gått. Ingen vågade tala. Själva stormen slöt, som om den fått vad den ville.
De svarta järnmolnen rämnade i en bred spricka. Solen rullade i den blodiga molnsprickan. Någon hade visst huggit i den med en kniv. Långt bort såg vi Kumona och hans son. De gick ifrån oss, bort mot ondskan, och molnsprickan vidgade sig framför dem. De gick tillbaka vägen vi nyss kommit.
Då vände vi om och följde dem. Men renarna stannade. De rörde sig inte. De som ännu levde sov tungt. Hundskallet hjälpte inte längre. Inte hugg och slag heller. Vi lät dem ligga.
Först var vi ovissa vart Kumona gick. Men så förstod vi. Han gick hitåt, mot offerplatsen, mot den här gröna stenen. Vem förstår människor? Inte jag, inte du. Ingen förstår människor. Många stigar har fjället. Många stigar går i människans hjärta. Ingen har förstått Kumona och hans son.
Vi gick genom natten. Hit nådde vi efter många timmar. Först tordes vi inte gå fram. Vi fruktade Kumona. Men när vi såg lågorna från elden här framför stenen slå stora och röda mot himlen gick vi framåt.
62
