Vet du vad vi såg? Vem förstår människor. Inte jag. Inte du.
Vet du vad vi såg?
Den mäktige Kumona, han som ingenting fruktade, satt rädd som ett litet barn och höll sonen i hand. Båda stirrade in i lågorna.
Vad tänkte de på? Ingen läste deras tankar. Ingen människa åtminstone. Vi stod tysta bort i fjället, utan att våga röra oss. Elden sprakade ren och hög, i stora, röda lågor. Den slickade stenen här, alldeles där du sitter, och det brann här och var borta i mossan.
I flera timmar stod vi tysta i fjället och såg bort mot dem. Vi trodde inte de hade sett oss.
Då reste sig Kumona och vinkade till oss. Vi gick fram.
Kumona talade: "Ondskan väntar — ondskan ska få, men inte förrän dagen kommer. Pesten ska dö och renarna leva!"
Och så nickade han bekräftande med huvudet.
Vi satte oss kring elden och väntade. Aldirg har någon natt synts oss så lång, aldrig någon natt så mörk, aldrig morgonen så långt borta. Vad skulle ondskan få? Ingen talade. En gång kände Kumona liksom i sömnen efter kniven i bältet, annars satt han med sonen hand i hand. Men sonen stirrade i elden.
Så kom äntligen morgonen, sjuk och grå, slemmig, kall och hemsk.
Kumona reste sig och vräkte ett nytt träd i elden. När trädet föll och gnistorna sprakade vitt omkring sprang sonen upp som om han tänkte fly.
Kumona började tala. Vad han talade förstod ingen, vet ingen utom sonen, måhända, och han kan inte tala om det. Det var någon gammal trollapska som du aldrig hört.
Han talade högt och stort. Fjället bakom honom talade med i en djup röst, och vattnet där nere vid båten darrade. Hans röst ljöd mäktig som Allasjokk i vårflod, och de slemmiga morgondimmorna gled rädda undan. Hans röst skalv ibland som den eviga isen när den spricker, som när jorden, när människohjärtat spricker. Ibland kved rösten, bad och kved, men så bröt den fram från hans mun igen, stor, väldig
