så stenarna i fjället lossnade och rullade ner. Hans ögon lyste och blicken skar mot fjället där borta, som morgondimmorna släppte.
Sonen stod stilla och såg på Kumona. Högre och högre steg de röda eldslågorna, mäktigare och mäktigare växte Kumonas röst, mer och mer skalv den av människohjärtats hårda slag. Och Kumona växte och växte. Vi tyckte han nådde fjället, nådde molnen, nådde himlen. Då gick sonen sakta fram mot honom, i det han varligt drog bort barmstycket från sitt unga bröst.
Vi tordes inte se. Vi tordes inte. Någonting blänkte i Kumonas hand. Vi sjönk ner. Så måtte det kännas att gå över ondskans is i Kårsåvagge. Marken skälvde under våra fötter, jorden skakade, knäna darrade och våra hjärtan slog så ont, så ont. Vi körde ner händerna i den våta mossan, ty de brann som av eld. Vi ville skrika, men vi kunde inte. Och hela tiden hörde vi rösten, den stora rösten, som talade från molnen.
Så blev det tyst. Vi såg upp.
Vet du vad vi såg?
Kumona låg på knä vid sonen. Han höll hans huvud mellan sina händer. Kumonas läppar rörde sig i ohörbara ord, och hans isgrå skägg flöt över sonens bröst. Vi trodde först att sonen sov, men så såg vi att något rött flöt i det isgrå skägget, flöt ner i mossan, flöt in i elden.
Då förstod vi. Kumona hade huggit honom rätt i hjärtat.
Vi rusade upp och sprang till fjälls. Först när vi var högt uppe vågade vi vända oss om.
Kumona låg kvar på knä vid sonen. Länge låg han där. Till slut såg vi honom resa sig upp mödosamt. Återigen vräkte han hela träd i elden. När lågorna stod som högst och hela jorden där nere tycktes brinna, då böjde han sig ner, tog sonen i armarna och störtade honom in i lågorna. Lågorna skrek och rusade upp emot oss. Så började rösten där nere igen, stor, mäktig, skälvande, som när människohjärtat rämnar.
Då tordes vi inte dröja längre.
Två dagar efter kom Kumona till oss, där vi satt vid renarna. Järnmolnen hade kommit tillbaka. Kumona stod framför oss. Hans ansikte var lugnt när han steg uppför fjället.
64
